Myra(b)loggen

Myra(b)loggen

Om Myra(B)loggen

Myra(b)loggen är en del av Myrasidan www.myraboats.tk
Kontakt marten.ohlsson@rodarummet.net
På Myrabloggen läser du om Myra båtar, båtliv, gästhamnar, båtmat, fritidsbåtar och båtkultur.







Svenskt båtliv behöver (inte) ett Skistar.

Hamnar & AnkringsplatserPosted by Mårten Ohlsson Mon, April 23, 2012 16:15:58
N 58° 8.274', E 12° 7.230'

Skylten pekade lite snett åt alla håll samtidigt. En pil pekade mot himlen och en annan ned mot marken. Tveksamt, ungefär som när man frågar någon som inte riktigt vet efter vägen, pekade den ut riktningen mot macken, samhället och viktigast toaletten. Efter visst letande fann vi den inrymt på baksidan under slussens kontrollrum. Porslinet var utbytt men det glaserade kaklet i brunt satt kvar på väggarna sen den en gång byggdes, tillsynes oberört av tidens tand.

Lilla Edets gästhamn låg på sin holme mitt i älven granne med en riktig fabrik;Inlands Kartongbruk, en del av Knauf Danogips GmbH. En industri med skiftarbetare, som bullrade, rök och tillverkade riktiga varor. Så långt i från suboptimera projektorienterad brandig man kan tänka sig när vi var där sommaren 2010. Jag borde ha följt min ingivelse om att ta barnen i handen; pekat, visat och uppmanat dem att titta, lyssna och andas in doften av en riktig fabrik. Men nöden hade ingen lag och vi var tvungna att finna toan.

En brytningstid
Nu är det för sent: Den 18 april 2012 tog en 116 årig epok slut när den sista rullen kartong var färdig och bruket på ön lades ned.”ökade kvalitetskrav som medfört allt högre kostnader har/---/ lett till att ägarna beslutat sig för att lägga ner bruket.”

Nu ligger den stora fabriksbyggnaden i tegel där mitt i strömfåran utlämnad åt postindustrialismens krafter och väntar på framtiden. Men efter ett sekel med processindustri är det inte bara bara att upplåta fastigheten för reklambyråer, industrihistoriskt upplevelsecenter eller livsstilsboende. En miljövänlig avveckling inför återlämnandet av ön till Sjöfartsverket är inledd.

1 Om man ska tro skylten ligger turistinformationen i hamnbassängen.

2 Slusskammaren med fabriken som fond

3 Toan med 70-talets lyxigaste Höganäskakel. Köp svenskt...

4 Förtöjda i hamnen.


Toan
Den fungerande industrin som turistattraktion, där morgontrötta fritidsskeppare bevittnar skiftavlösning och käkar lunch i personalmatsal med stålstolar och bord med Perstorpsplattor är inte längre möjlig. Men toan finns kvar. Och låt det så förbli. Låt inget Promarina sätta klorna i den för att göra den lika genuin som en alphydda i svenska fjällen.

Visst, en viss kommersiell utveckling av hamnen skulle kunna gagna både sjöfarare och det lokala näringslivet: En pirra att låna för att dra bensindunken till Preem-macken uppe i backen. och en skylt om var närmast belägna pizzerior ligger vore en inte så dumt. Men sen räcker det: Bättre service, fler faciliteter eller mer attraktioner behövs faktiskt inte.

För vi är på resa genom älvdalen där välstånd en gång byggdes av det vatten som var både kraftkälla och transportled. Vi är bara ännu en av alla de som färdats och lagt till här. Det är märkligt och mäktigt och det är större än ännu en väl regisserad upplevelse i rött och marinblått på vit botten.



  • Comments(0)//myrablogg.rodarummet.net/#post33

Vårvinter på Vinga

Hamnar & AnkringsplatserPosted by Mårten Ohlsson Wed, April 04, 2012 17:27:03

(N 57° 37, E 11° 36)

Årets första båttur brukar var en runda med gummibåten på viken i mitten på april. I år blev det annorlunda, inte bara för att isen gick redan den 27 mars. I stället blev det andra vatten som befors; fjärdarna utanför Hönö och ett besök på Vinga. Och jag får under trivsamma former bli varse att gammal är äldst.

- Det blåser lite i dag, säger jag till vår skeppare

- Ja, det blåser lite i dag, svarar han med betoning på ordet lite.

- I går blåste det mer, i dag är det gammel sjö, fortsätter han.

Jag berättar att sist jag gick i de här vattnen, på väg hem till Karlstad från Hyppeln, blåste det kuling. Och att min fru sedan dess tycker att så länge det inte blåser mer än så är det trivsamt att vara på sjön.

Han berättar att båten, en Lochin 40 workboat är byggd på Gurnsey, köpt i England och hemseglad därifrån. Vi är rörande eniga om en riktig båt har rakaxel och gör ungefär så många knop som hon är lång. Hans är tio vår är sju.

Sälar & harar

På en klippa i vattenytan strax utan för Södra In-Vinga vilar en sälflock. De guppar behagligt i vågorna och lapar sol. När vi närmar oss glider de ned i vattnet, men snart tar nyfikenheten över. Deras blanka huvuden sticker upp runt båten och de tittar på oss med stora svarta ögon. På mina fotografier skymtar små svarta prickar.

En gång bodde det 50 personer på Vinga året runt. Där samsades lotsar, fyrskötare, deras hustrur, barn och skolläraren i stugorna, medan getter och kor delade på gräset i de skrevor som inte var upplåtna för potatis och trädgårdsodling.

Sedan lotsutkiken drogs in 1997 är Vinga en öde ö vintertid. I dag inskränker sig de åretruntboende till några harpaltar. Sommartid är det annorlunda och ofta trång i gästhamnen som sköts av föreningen Vinga vänner. Är vi inte de allra första besökarna för i år så är vi åtminstone de första som skriver in oss i museets gästbok.


1 Jo, då det blåste kuling

2 På väg ut från Öckerö.

3 Titta noga så ser du små svarta prickar; sälar.

4 Vinga ligger öde i väntan på sommaren.

5 Skepparen till rors i sin Lochin 40

6 Den gamla lotsbostaden har renoverats och stugorna hyrs ut till besökare.

Fågelskådare

Än är de inte säsong för ornitologerna. Men om några veckor kommer de samtidigt med sjöfåglarna. Tvåhundra arter ska ha siktats på Vinga. Höst och vår är högsäsong. Ju mer det blåser ju mer fågel kan man se. Storm är bäst. Skepparen berättar att han gick ut med en grupp ornitologer när det blåste 20 sekundmeter i höstas.

- Hu, säger någon som tycker att de tio som det blåser i dag är mer än nog.

- Det klarar hon så fint, säger skepparen om sin båt, men lägger till att om någon passagerare inte gör det så får han eller hon hålla sig ute på akterdäck.

  • Comments(0)//myrablogg.rodarummet.net/#post32

Slott & Koja - Läckö & Spiken

Hamnar & AnkringsplatserPosted by Mårten Ohlsson Fri, March 23, 2012 21:42:30

N 58° 40', E 13° 13', N 58° 40.', E 13° 13.'

För några år sedan visade TV dokusåpan ”Riket” (inte att förväxla med den danska tv-serien med samma namn). I den levde deltagarna ömsom ett gott liv som adelsmän på ett slott, och ömsom tvingades de till ett hårt liv som allmoge i en by.

När vi söker natthamn längs Kållandsös norra kust står vi också inför att välja mellan slott och koja. Men vare sig vi väljer att lägga till vid Läckö Slott eller i fiskeläget Spiken kommer vi inte att bli besvikna

Att angör Läckö slott är mäktigt, men också lite märkligt. För även om slottet har stått där sedan medeltiden och fick sin nuvarande form på 1600-talet passar det stora vita stenhuset egentligen inte alls in vid Vänern eller den idylliska skärgården kring Kållandsö. Men nu ligger det där, lika fast som den klippa det en gång byggdes på.

Hamnen

Förtöjd i gästhamnen rakt under slottsklippan blir vi både turister och sevärdhet. Många av alla de turister som besöker slottet går också en runda ned på och tittar på båtarna. Men flottan i hamnen är på långt när så imponerande som slottet. Ett par Marieholm 24, en Nimbus 2600 och vår Myra är de motorbåtar som tillsammans med några 70-tals segelbåtar på knappa 30 fot tar plats vid bryggorna.

Men slottet är som sagt mer imponerande. Med museum, butik, örtagård, guidade visningar, opera, turbåt, badplats och evenemang har slottet något för alla. Både vuxna och barn kommer att fascineras. Och under valven i slottskällaren finns den restaurang som min syster beskrev med orden ”inte billigt men prisvärt”. Vi äter kalvstek och noterar att hon hade rätt.


1 Att angöra Läckö

2 Flottan i Läckös hamn är tämligen oglamorös.

3 "Inte billigt - men prisvärt"

4 Soluppgång vid Läckö

5 Fisk på uteservering i Spiken

6 Turbåten MS Magnus Gabriel som numera seglat färdigt, hade fått namn efter forna slottsherrar. I dag ägs slottet av staten.

7 Svanar är världens läskigaste djur tycker jag, men inte Petter.

8 Hamnen i Spiken


Spiken

Utröstade från slottet styr vi till Spiken i viken bredvid. Liksom Läckö har det gamla fiskeläget, kanske det enda insjöfiskeläget i landet, genomgått sin metamorfos och också blivit till turistanläggning.

Gästhamn, stuguthyrning, rökerier och restaurangverksamhet står säkert för en större del av näringsfånget i dag än fiske. Av prisnivån att döma lever man gott. Å andra sidan så finns det bränsle vid kaj (sedelautomat) och ett hus med toa och diskmöjligheter nästan nere vid bryggan. På Läckö får man däremot promenera en bra bit. Den som inte sätter sig på den finaste krogen i Spiken kan välja att få sin nyrökta sik serverad på engångstalrik under enklare former eller köpa fisk och äta i den egna sittbrunnen.

Men egentligen behöver man inte välja mellan slott eller koja. Landvägen är det bara drygt två kilometer mellan hamnarna och om man inte orkar gå promenadvägen genom skogen går det till och med buss.

  • Comments(1)//myrablogg.rodarummet.net/#post30

Liljedal -"Stillheten bor i det blå mellomrommet"

Hamnar & AnkringsplatserPosted by Mårten Ohlsson Sat, March 10, 2012 12:06:36

N 59° 15.927', E 13° 4.744'

Längst ur på bryggan vilar måsarna slött i hettan. De ser bortkomna ut. Omgivningen för tankarna till en skogssjö inte en Vänervik.

Mindre än två sjömil österut spänner Vänerns horisont obruten från nodost till sydväst. Där krusar en varm bris de blå vågorna. Här i hamnen andas stillhet

Hit leder ett smalt sund som öppnar sig bakom ön Knipan. Längs stränderna sträcker sig skogen ända ned till vattenbrynet. När sundet vidgar sig syns på norra stranden de röda husen skymta fram bakom träden strax hitom bron. Sedan syns bryggorna och festplatsen med sin campingplats där midsommar lär firas stort varje år.

Vi är i Liljedal. Det berättas att det var här som förlagan till Absolut Vodka flaskan gjordes. Här fanns ett glasbruk med 150 anställda fram till 1910-talet. Bruket var störst i Sverige på flaskor och buteljer. Nedgången började när järnvägen drogs över Segmon. Där byggdes pappersbruk och ett samhälle växte upp kring stationen. I Liljedal lades glasbruket ned och byn tynade bort. Bruket i Segmon finns inte heller kvar, stationen där är nedlagd och när nya motorvägen till slut drogs utanför byn stängdes affär och bensinmack. Tomma lokaler berättar om en kort storhetstid.

I Liljedal är spåren borta. Ingen kommer hit för att fotografera ruiner och göra webbsidor om kreativ förstörelse. En stillsam idyll för den som menar att det är just så här en idyll ska se ut. Det sägs att det här finns en naturstig och ett glasmuseum. Vår pilot har sagt oss att det går att tanka här. Tyvärr visar det sig att husbilshandlaren bara saluför diesel.

1-2 Det är bara några sjömil från innanhav till insjö

3 Vägen ned mot bron heter Färjevägen, en gång gick en färja över Ransundet.

4 Förtöjda i gästhamnen.

5 Måsarna vilar på båtklubbens brygga.

7 Gästhamnen med brygga och ramp

6 Kväll över Kyrkebysjön - "stillheten bor i de blå mellomrommet"

7 "Hamnkontoret" i Lijedal

En man från Grums som har båtplats här ger mig lift in till Preemmacken en knapp mil bort i Slottsbron. Med jeepdunken på axeln börjar jag min promenad tillbaka. Efter en kilometer längs E 18 vänder jag ned på landsvägen mot Liljedal. Där stannar första bilen och tar upp mig. Medan jag har varit borta har Christina och barnen lagat mat.

- Vi som trodde du skulle vara borta hela kvällen, säger de förvånat när jag är tillbaka efter en knapp timma.

Hamnkontoret

Hamnkontoret i Liljedal är en sparbössa där du förväntas stoppa in hamnavgiften på 50 kronor per natt. För den pengen får du bryggplats vid den bastanta bryggan, tillgång till disk, dusch och toa. Att segla vidare utan att ha betalt för sig känns som otänkbart och djupt oanständigt.

  • Comments(0)//myrablogg.rodarummet.net/#post29

En mässa för paradiset - Aspholmen & Ekenäs

Hamnar & AnkringsplatserPosted by Mårten Ohlsson Fri, February 24, 2012 21:56:45
Utflykten till Göteborg och båtmässan visade sig vara så omtumlande och upprörande att någon bemödade sig att anmäla blogginlägget till webbmastern på www.maringuiden.se . Riktigt varför vet jag inte.

Det hade varit kul att veta vad som gjorde att någon kom att räkna mig som en bloggare som utgör ett hot mot moral, etik och allmän anständighet. Men om detta vet jag alltså intet. Det här inlägget startar i alla fall också på båtmässan men slutar vid en gammal och en ny "hub" i våra hemmavatten. Vad det betyder för min position som " enfant terrible" återstår att se.

Nu var det inte så att alla utställare gav unga båtentusiaster kalla handen. Tvärt om, i Vänerhamnars monter stacks det istället nålar i händerna på dem.

En glad utställare bad ungarna att med hjälp av dem pricka in sina favoritplatser i och vid Vänern när han fick höra att sjön var deras hemmavatten. Med säker blick letade barnen upp norra farleden genom Luröskärgård på det utlagda sjökortet, och Aspholmen och Ekenäs gästhamnar blev utmärka med varsin nål.

Ekenäs
N 58° 53.692', E 13° 14.125'
Längst ut på Värmlandsnäs ligger Ekenäs. Med trailerramp, campingplats, turbåtar till Lurö är hamnen sommartid en ganska livaktig gästhamn. Vi är många sjöfarare som landar här en natt eller så på vår väg över Vänern. Nästan varje gång vi varit här har jag träffat någon jag känner. Här byts erfarenheter. Till exempel så var det i Ekenäs jag fick lära mig att bästa sättet att slussa i Götälv är att lägga sig vid en lejdare, hålla i den och långsamt klättra ned åt.

På senare tid har det ofta varit trångt vid bryggan, till och med fullt. Men Ekenäs har klarat av att växa utan att förlora sin själ. Att den lilla butiken med kaffeservering numera har blivit enkel restaurang där man kan äta rökt sik är bara trevlig. Annars händer det inte så mycket här: Det finns två promenadvägar. En går längst ut på udden med utsikt över Luröskärgård. Där mötte jag en gång en tysk som paddlade runt hela Vänern. Den andra går till den fina sandstranden ett stycke åt öster. Och går man den slingrande landsvägen tillbaka genom åkrarna i skymningen känner man att här går man genom ett odlingslandskap so inte förändrats mycket på många mansåldrar.

Egentligen har jag bara en invändning innan jag släpper nålen: Varför ska jag tvingas stoppa i enkronor i automater för att få varmvatten till disk och dusch? Jag förstår att anläggningar kostar pengar men att ta betalt för sådant som är standard på de enklaste hotell luktar sniket och småsnålt.
1 Landsvägen till eller från badplatsen på Ekenäs.
2 Att ladda telefonen medan man äter är inte så dumt.
3 Ekenäs hamn.
4 Badstranden Ekenäs
5 Tysken som paddlade runt Vänern
6 Järnvägshjul på Aspholmen som använts för att förankra sjömärken
6-7 Hamnen på Aspholmen
8 Vilda och tama djur
9 Den 24/7 öppna salen med sin telefon.



Aspholmen
N 58° 51.471', E 13° 13.162'

Vi kom till Aspholmen den vackraste dagen som sommaren gav, när himmel och hav var oändligt blå. Små prickar lotsade in oss i den lilla lagunen med kristallklart vatten på öns baksida där hamnen ligger.

Ingen som seglar genom den norra farleden i Luröskärgård kan undgå det röda huset med sin skylt där det står "Aspholmens båtstation - Rikstelefon". Men få har tagit reda på vad som döljer sig bakom den. En gång var det annorlunda.

Då var Aspholmen ett nav, känt av alla som seglade på Vänern. Här fanns kolupplag, lotsstation, skola och här bodde seglationsstyrelsens uppsyningsman som skötte fyrarna kring ön. Dessutom fanns här en telefon i huset med sin alltid öppna sal och brygga nästan mitt i farleden. Här kunde skutorna lägga till och ringa till nära och kära, redare och hamnar på sin färd över Vänern.

Ett paradis med en orm.

Salen är fortfarande öppen men telefonen är borta. I dag sköter barn och barnbarn till den siste fyrvaktaren gästhamnen på ön. Även om den inte finns med i officiella gästhamnsguider känner man sig som en gäst i ordets bästa bemärkelse hos familjen Olofsson. Här finns el vid bryggorna, rökt och färsk fisk och livets nödtorft att köpa i den lilla kiosken. Många av båtarna ligger länge i här. Det är inte så konstigt för Aspholmen är med sin täta vegetation, kväkande grodor och klara vatten där man simmar sida vid sida med fiskar i olika storlekar nog så nära man kan komma en paradisö på våra breddgrader.

Men om Ekenäs myntautomater är den hamnens smolk i bägaren är Aspholmens små elaka hästflugor som invaderade vår båt och bet oss illa ormen i paradiset. Men kanske är det så att det behövs en orm för att ett paradis ska vara komplett.

  • Comments(0)//myrablogg.rodarummet.net/#post28

Sjövägen till Deje, andra försöket - Del III Skeppskyrkogården.

Hamnar & AnkringsplatserPosted by Mårten Ohlsson Sat, December 03, 2011 10:26:17
Sökandes efter sjövägen till Deje fann jag inte bara den avlysta farleden utan även en flotta från en förgången sjöfartsepok . En parkeringsplats som fyllts med vrak hade förvandlats till skeppskyrkogård. Sisyfosresan är på väg mot sin sluthamn men när det visar sig att Deje även ruva på en grav fylld med hemligheter föds längtan för nya expeditioner.

Deje växte fram som en blomstrande och bullrande liten bruksort när skogsindustrin avlöste stålindustrin som basnäring i Värmland. Norska pengar tog över slussen och kanalen i Forshaga och byggde pappersbruk och köpte skog. Om bruket var maskinens hjärta så var farleden och älven dess pulsåder och blod. Det var en epok som vars slut tog sin början år 1977 när pappersbruket stängdes.

Folkhemskt

Här byggdes en gång välstånd och folkhemmet. Och även om de egnahemmens trädgårdar är både krattade och klippta är det något som inte stämmer. En gisten vindskiva, en spricka i reveteringen eller ett fönster utan gardiner får mig att ana oråd. Det vilar något spöklikt över Deje. En promenad upp för backen till det som en gång var centrum minner om ett välstånd som tagit slut. Bara vårdcentralen - med tidstypiskt tegel och murbruk i samma röda färg - är den enda större byggnad som är yngre än från tidigt 70-tal. Jag tänker; kanske är det därför nedläggningen av den var så smärtsam.

När jag parkerar bilen tvärs över två av de för läkare strikt reserverade platserna är det inte en provokation. Det är bara ett försök att fylla upp den annars öde asfaltsytan . Jag går förbi en vägbom och in på det lika öde industriområdet som är granne med den nedlagda vårdcentralen.

Där på andra sidan, står en gammal rundtursbåt uppställd på bockar. Jag undrar för mig själv, om det är den gamla Solabåten som blivit lämnad att ömsom ruttna och ömsom torka i sank medan de nya bussbåtarna tagit över älven runt Karlstad. En dag ska jag undersöka saken närmare. Visar det sig vara så ska jag lägga ett medborgarförslag om att Karlstads kommun ska ta sig an den gamla klenoden och renovera upp den som ett led i utvecklandet av Karlstad som evenemangsstad. Jag ska höra om Peter och operation Karlstad kan vara mig behjälplig med detta. Men det får bli en annan dag.

Drömmarnas kaj.

Nu går jag djupare in i ungskogen. Bland björksly och mossa står en P-skylt mitt i skogen. Ungefär som gatlyktan i böcker om Narnia. En skylt som planterades där när världen var ung.

Runt om P-skylten står båtar förankrade i mossan. Skrovet från en gammal ångbåt sträcker ut sig. Det är länge sedan hon gick för egen maskin. Pannan, styrhus och all inredning är borta. Det kan nog antas att hon fick tjäna som världens vackraste pråm innan hon hamnade här och fick känna sitt lastrum fyllas med regnvatten. Men framför allt är det Lustenbåtar och andra arbetsbåtar från flottningseran som angjort denna märkliga hamn. När slussen stängdes för fartyg på 1950-talet tog flottningen över. Jag gissar att båtarna kom hit när flottningen upphörde år 1991. En och annan propeller är borta, motorblocken borde ha tagit stryk och frostsprängts men de tjocka plåtskroven är intakta. Nu ligger de här i väntan på att pigga generationer av pensionärer ska bilda föreningar till deras ära. Och faktiskt de ligger nog ganska bra här. Det är säkert ett bättre öde för en gammal båt att vila här, än att som så många andra långsamt sjunka ned i dy, vatten och glömska vid drömmarnas kaj.

1-3 en gång var hon världens vackraste pråm, nu är hennes lastrum fyllt med regn vatten.

4 "Lusten 9 vill ha sällskap med tio, Lusten 10 vill gå på bio.

7 Plogen, byggd för att hålla farleden öppen?

8 En gammal plywood dröm om latat ledig dagar.

Den hemliga graven.

Men Deje döljer mer hemligheter än så här. Det berättas att man en gång planerade att bygga kanal, hamn och sluss förbi Dejeforsen för att göra älven farbar ända till Munkfors. Det sägs att man till och med grävde och sprängde en grav för det. Det sägs att man kom en bra bit innan pengarna tog slut och järnvägen byggdes. Och jag tänker…

Det är märkligt i samma ögonblick som en min resa är på väg att ta slut börjar en annan att ta sin början. Jag gav mig av för att finna sjövägen till Deje. På sitt sätt har jag funnit den, eller i varje fall stakat ut den. Och i mitt huvud finns en konkret plan om hur den ska genomföras på vattnet. Men det finns också ännu en resa att ta sig an. Resan bortom graven; sjövägen till Munkfors.

  • Comments(0)//myrablogg.rodarummet.net/#post24

Sjövägen till Deje - Andra försöket: Vidare mot norr

Hamnar & AnkringsplatserPosted by Mårten Ohlsson Sun, November 13, 2011 18:32:42
Efter att - om än landvägen – ha angjort Forshaga, passerat slussen och kanalen känns det som om expeditionen är en framgång. Styrkt av detta blickar jag norrut. För även om slussen inte är farbar bordet det finnas spår av en hamnanläggning i Deje, fyra mil uppströms från Vänern. (På älvar och kanaler mäts avstånd i kilometer inte nautiska mil.) Följ med på fortsättningen av Sisyfosresan och sökandet efter sjövägen till Deje.

En igenvuxen parkeringsplats bakom den nedlagda vårdcentralen har förvandlats till en skeppskyrkogård. Förmodligen lämnades båtarna där när flottningen på Klarälven upphörde 1991. Bland vraken finns flottningföreningens Lustenbåtar som drog timmersläpen på Klarälven. Intressantast är ändå båten med den stora plogen under förskeppet Jag anar att hon använts för att skotta undan sandbankar så att farleden på älven inte slammade igen utan upprätt höll de stipulerade segelfria djupet på en och en halv meter.

1 En gammal parkeringsplats är nu skeppskyrkogård för flottningsföreningens båtar.

2 Är detta sandplogen som höll farleden fri från bankar? Värd att bevara.

3 Den gamla fabrikshallen med sin glasvägg utgör entrén till ett cyber-punk landskap.

4 "No future" Bland berg av plast sträcker en skorstenen sig som ett långfinger mot himlen.

5 Belysning som gjorde det möjligt att arbeta dag som natt.

6 Fundamentet till en kran?

7 Tornet mitt i älven.

8 En ensam snurrebåt. Det borde gå...

Jag fortsätter genom en närmast obefintlig grind ned mot älven förbi det gamla pappersbruket som lades ner 1977. Industrifastigheten som blev kvar togs över av kommunen och såldes sedan för en krona till ett återvinningsföretag som i dag har sin postadress långt vackrare plats än bland skräphögarna i Deje. Bruksområdet är en öde post-apokalyptisk dröm med berg av återvunnen plast som på nytt gått förlorad. Bland högarna av skräp ligger något som jag gissar är formarna till de Mamba båtar som en gång byggdes på orten. Till och med rivningen av fabriken har stannat av. Mitt i en hög av tegel pekar en ensam skorsten mot skyn som ett uppsträckt långfinger, och hallarna står öppna, inbjudande och skrämmande för alla oss som vuxit upp med cyberpunk och Mad Max Det är knappast heller en kvalificerad gissning att kläderna som hänger på tork skvallrar om att de gamla kontorslokalerna nog även på senare år har används som bostad för inte helt legal arbetskraft.

Men jag är inte här för att se den övergivna fabriken, andra har redan varit där. Jag är här för att leta efter den hamn som en gång måste ha funnits här. Och plötsligt så finns den där; omlastningsplatsen, det som en gång var en öppen yta mellan järnvägen och älven; dykdalberna ute strömfåran; betongfundamentet där det sannolikt en gång funnits en kran och inte minst det torn som byggts mitt i älven och som en gång använts till någonting som ingen längre vet.

På andra sidan älven kör en liten snurrebåt.

Trots allt tänker jag, Det borde vara möjligt att nå hit med båt: Sjövägen till Deje.

  • Comments(0)//myrablogg.rodarummet.net/#post23

Sjövägen till Deje – andra försöket - Fasans kanal

BåtresorPosted by Mårten Ohlsson Wed, November 09, 2011 21:01:06
Vi lever i en tid då varje resa tycks vara möjlig och varje plats nåbar. Att misslyckas med en resa i betydelsen att inte nå sitt mål hör inte till vanligheten. I en tid när fritidsbåtar seglar genom Nordväst passagen kan man tro att de stora äventyren och expeditionernas tid är över, eller att de fordrar allt avlägsnare resmål med allt märkligare farkoster och fordon. Men kanske är det precis tvärt om; att de riktiga äventyren finns närmare än du någonsin kan tro. Följ med på en Sisyfosresa bland vrak och ruiner i sökandet efter sjövägen till Deje.

Mitt första försök att finna sjövägen till Deje tog slut vid ett högt Gunnebostängsel för snart tio år sedan. Då hade jag med hjälp av satellitbilder och gamla sjökort räknat ut var kanalen och slussen i Forshaga (som inte fanns med på moderna kartor) skulle finnas och hur man borde kunna ta sig dit. Väl där fann jag den ordentligt inhägnad och gjord onåbar av Fortum som med hjälp av stängsel, förbudsskyltar och tät sly höll en knappast månghövdad skara av obehöriga och nyfikna på avstånd.

Nu är stängslet är borta och en vägskyllt visar vägen till den promenadväg som numera går längs kanalen och slussen där kommunen till och med har satt upp en informationstavla. Men varken slussen eller kanalen seglingsbar. Av de gamla portarna återstår inte mycket och själva kanalen är ordentligt stängd med en fällport, bara en vattenstråle tar sig igenom i portens underkant. Det är svårt att tänka sig att det här lyfts 35 meter långa fartyg och pråmar för det 19 meter höga fallet. Men ankringsförbudsskylten en bit nedströms påminner om att här en gång varit en farled.

Forshaga kanal stod färdig 1858. Redan på 1700 talet hade frågan om en kanal och slussar funnits på dagordningen. Två försök att bygga en kanal genomfördes på 1820 och -30 talen då man hade bildat bolag, gjort konstruktionsritningar och löst in mark. Män som Balztar von Platen och Nils Ericsson hade varit inblandade men den som slutförde bygget var en man vid namn David Wilhelm Lillienhök. Ursprungligen var tanken att bygga slussar både i Forshaga och Deje så att älven blev seglingsbar ända till Munkfors. Men pengarna tog slut och några nya beviljades inte av riksdagen. I stället byggdes järnväg förbi slussen i Deje och ”Deijefors och Forshaga Slussverks Aktiebolag” bytte namn till ”Dejefors-Forshaga Jernvägs- och Slussverks Aktiebolag”.

1 en skyllt visar vägen till kanalområdet

2 De gamla slussportarna som sjömännen förväntades sköta är nästan borta.

3 Sjömärket med ankringsförbud påminner om att här en gång varit en farled.

4. Slusskammaren öppnar sig mot Klarälven i syd.

5 Kanal och dammar är gjorda utan andra hjälpmedel än händer och huvud.

6 infarten till kanalen från norr.

En lång pir av sten skiljer den stilla kanalen från det oroligt strömmande vattnet i älven på väg mot fördämningen. Det är något smått fasansfullt, spöklikt och skrämmande över kanalens blanka vattnet. På andra stranden tornar fabriksbyggnader upp sig mot den höstgrå himlen. Jag går längs kanalbanken som sträcker sig cirka fem hundra meter uppströms från det gamla fallet. Där den tar slut flyter vattnet stilla. Det är en märklig tanke att slussen, dammen och kanalen en gång byggts och konstruerats med hand och hjärnkraft med spadar och spett, tabellsamlingar papper och pennor utan hjälp av vare sig entreprenadmaskiner eller datorer,

Ce n'est pas rien d'être éclusier, nynnar jag. Men här fanns ingen slussvakt sådan lyx hade man inte råd med i det fattiga Värmland. I stället förväntades besättningarna på pråmar och båtar att hjälpa till med slussningen. Den som vägrade ålades att erlägga bot till "Fonden för nyktert båtfolk på Clara Elf". Det är som i Jacques Brel sjöng,"Det är inte ingenting att vara en slussvakt".

  • Comments(0)//myrablogg.rodarummet.net/#post22
« PreviousNext »